Det handlar inte om att söka, utan om att se.

Varför ska det vara så svårt att släppa taget?

När det samtidigt är så lätt att förlora slaget.

När det samtidigt är så lätt att tappa balansen.

Varför fäller jag tårar fastän jag inte vill?

Tiden fortsätter gå men min värld står still.

Varför kan jag inte släppa minnet av dig?

Glömma ditt första ja och ditt sista nej.

Varför fortsätter jag hoppas på det mesta?

Varför ska så många frågor uppstå och förbli obesvarade?

Och alla andra säger att det var fint så länge det varade.

Men de har ingen aning om hur otroligt fint det verkligen var.

Varför är det alltid de viktigaste frågorna som inte har något svar?